Jag lät min röda cykel glida runt hörnet samtidigt som jag fick syn på Honom. Han stod där och såg lagom förvirrad ut, hälsade artigt och kastade några snabba blickar på mig. Allt va som innan, innan han tog över platsen i mitt hjärta där bara den jag tycker mest om får va. Sen började det, han tog på mig, kollade på mig, log mot mig, skämtade med mig, flörtade med mig. Ja, givetvis flörtade jag tillbaka för det förväntas av mig, oskyldigt, diskret. En del närhet och en massa leénden. Hans panna mot min panna, solens strålar reflekterandes i hans ögon. Bara en liten puss ifrån tillräcklighet. Men nej, hjärnan säger "kan ju inte låta honom få mig så lätt" och då motstår jag frestelsen att trycka mina läppar mot hans. Dock så tycker jag om honom så så mycket, men jag är rädd. Rädd för att falla. Rädd för att han inte kommer ta emot mig. Måste lita på honom, till 110 %, så som jag aldrig litat på någon annan förut. Om det här ska funka...

Jag saknar honom så att det gör ont, och jag är ganska övertygad om att jag har förlorat honom. Han är inte min längre, han tillhör nån annan.

Jag är kär i honom, och han är min. MIN MIN MIN ! 
Åh, jag är så himla lycklig. Vill inget mer än att somna i hans famn, jag bryr mig inte om att han tafsar vill bara känna mig trygg, hos honom. Älsklingen min. if you were my boyfriend...

Han känns så långt borta, även fast han är så nära. Jag vill få honom att le som personen på andra änden av telefonlinjen fick, vill somna i hans famn med hans händer i mitt hår. Men han vill bara HA mig, jag är lite som en exklusiv leksak för småbarn, använda och sen kasta bort när han tröttnat på den. Precis så är det och jag hatar det. Jag vill va hans allt. Jag hatar att inte ha kontroll, jag är helt lost. Borta. Förrvirrad. Vilse. Blottad. Redo att krossas. Jag orkar inte.

det började när hösten gjorde intrång, när oktoberhimlen färgades mörk och novembers gator kantades av löv. När lamporna slocknade och jag gick vilse i mörkret. Kände för lite, tänkte för mycket. Flydde från tryggheten och spendarade tiden och tankarna i ett rum på landet. Flydde från rummet och blev fäst vid kollektivtrafiken. Tappade allt, det enda som existerade var han, det stora rummet och västtrafik. Allt annat försvann.

från att inte veta ett skit, till att veta precis vem man vill ha, så jäkla grymt. Jag har aldrig varit såhär kär, eller såhär sårbar. Åh, jag älskar dig tommy <3

Jag är jättekär och jag borde va så himla glad, men allt är så jobbigt. Jag måste dissa Ludde. Jag måste fråga Tommy om han gillar mig som mer än vän och isf måste jag säga att jag tycker om honom. Han är den bästa. Men vill han inte ha mig måste jag lära mig att leva utan honom och bara tanken får mig att lipa. Jag är så förbannat kär, men jag vill inte va kär i honom. Jag är så blottad och vill han så kan han knäcka mig totalt. Med några få ord.

Jag är kär, i tommy. I fel kille. I min bästa kompis. I en tjock 98:a. Skjut mig ?

Hur har jag kunnat blunda för dem ? Känslorna som finns där, jag vill ha honom, han vill ha mig. Fast ändå inte. Efter att jag övertalat honom att hjälpa mig på knatteträningen så sprang han dit för min skull. Tommy sprang !!!!!

jag orkar inte. Åh, dö. Jag saknar min Tommy så att det gör ont. Att den grabben betydde så mycket visste jag inte. Så saknar jag Filip lite, jo jag vet. Har väl inte riktigt kommit över honom, men jag jobbar på det. Orkar inte känns längre, orkar inte tänka, orkar inte sakna. Inte nu. Orkar inte älska heller för den delen. Suuuuuuuug. Jag behöver den Tommy jag hade för två-tre veckor sen.

Åh, just idag saknar jag Filip mer än något annat. Läste igen våra gamla meddelanden på fb, och började lipa. Tragiskt men sant.

Varför tog det så lång tid att fatta, jag behöver bekräftelse. Behöver veta att jag duger, att jag räcker till. Och nu när jag inte får det från Filip längre så måste jag få det från nån annan. Tommy, jo visst. Men nån annan, det betyder inget när det kommer från en liten 98:a. Desperat tjeja ? jajamänsan ;)

Det är jobbigt som satan nu, mitt hjärta säger att jag absolut inte ska släppa honom, nånstans så älskar jag en del av honom. Det bara är så. Men min hjärna tänker, vet att jag egentligen inte mår bra av det här, mår bra av honom. Så jag vet inte, är han värd att kämpa för ? Vad är priset liksom ? Om det är att ha det som i augusti när jag var nykär, glad, brun, vacker och världens lyckligaste flicka, eller om det är en en fri avsugning, på mina villkor. Vill inte ha det som det är nu, vill inte va som jag är nu. Och jag ska fan förändras, han ska hjälpa mig och det här kommer blir bra. Men sen brukar jag alltid tro det bästa om saker jag verkligen vill.....