Han känns så långt borta, även fast han är så nära. Jag vill få honom att le som personen på andra änden av telefonlinjen fick, vill somna i hans famn med hans händer i mitt hår. Men han vill bara HA mig, jag är lite som en exklusiv leksak för småbarn, använda och sen kasta bort när han tröttnat på den. Precis så är det och jag hatar det. Jag vill va hans allt. Jag hatar att inte ha kontroll, jag är helt lost. Borta. Förrvirrad. Vilse. Blottad. Redo att krossas. Jag orkar inte.