Det är jobbigt som satan nu, mitt hjärta säger att jag absolut inte ska släppa honom, nånstans så älskar jag en del av honom. Det bara är så. Men min hjärna tänker, vet att jag egentligen inte mår bra av det här, mår bra av honom. Så jag vet inte, är han värd att kämpa för ? Vad är priset liksom ? Om det är att ha det som i augusti när jag var nykär, glad, brun, vacker och världens lyckligaste flicka, eller om det är en en fri avsugning, på mina villkor. Vill inte ha det som det är nu, vill inte va som jag är nu. Och jag ska fan förändras, han ska hjälpa mig och det här kommer blir bra. Men sen brukar jag alltid tro det bästa om saker jag verkligen vill.....