Allting känns. Allting är jobbigt. Ingen finns där. Han finns hela tiden. Han förstår inte. Jag gråter i hans famn. Han kramar om mig och säger att han älskar mig. Han är ung och dum. Jag är den finaste tjejen han någonsin kommer få, men samtidigt hans största misstag. Jag är så dåligt för honom så det finns inte. Han är kär. Jag älskar honom. Bryr mig om honom mer än vad jag bryr mig om mig själv.
Annars lurar tårarna ständigt bakom ögonlocken, jag mår allmänt dåligt och allting känns så jävla mycket.